Archive for iberoamerika

Varje 11 april kommer att följas av en ny seger för Venezuelas folk

Posted in Chavez, Politics, Venezuela with tags , , , , , , , on April 12, 2008 by Minimux

Militärkuppen i Venezuela blev ett misslyckande tack vare Venezuelas befolkning som mot alla odds intog Caracas gator och återinsatte den folkvalde presidenten Hugo Chavez. Aldrig tidigare har befolkningen lyckats besegra utländska intressen och dess lokala medlöpare på detta sätt.

 

För sex år sedan genomfördes ännu en militärkupp i Latinamerika. Historien verkade hinna kontinenten ikapp. Minnet av 70-talets blodiga diktaturer som tog livet av tiotusentals vänsteraktivister och införde en kriminell ekonomiskt system – nyliberalismen, fick många latinamerikaner att reagera och visa sitt stöd för Venezuelas förändringsprocess och dess ledare Hugo Chavez. Den var den 11 april 2002.

 

En grupp militärer och dess uppdragsgivare, USA, Spanien, venezuelanska näringslivet och dess medieimperium, iscensatte en statskupp i Venezuela. Målet var att eliminera den valde nationalistiske och vänsterinriktade presidenten, Hugo Chavez och därmed hindra att fler länder i regionen skulle demokratiseras. Landets rikedomar bland annat oljan var kuppmakarnas viktigaste krigsbyte.

 

Kuppmakarna upplöste parlamentet och satt landet i undanstagstillstånd. De ockuperade radiostationer och tevekanaler och på så sätt försökte de att hindra befolkningen från att få information om händelserna. De tog till fånga landets president Hugo Chavez och satt honom under arrest. Han fördes bort i väntan på att bli avrättad. Den synlige ledaren för kuppen blev representanten för Venezuelanska arbetsgivarorganisation, FEDECAMERAS som också tillträdde som ny president. USA höll i trådarna i bakgrunden. Under två dagar höll kuppmakarna makten.

 

Dagen efter kuppen, den 12 april 2002, kunde man läsa i västpressen att genom störtandet av Chavez hade demokratin återställts i Venezuela. Medierna i Sverige lovordade kuppmakarna och det skrevs långa artiklar av de mest kända liberala debattörerna som förklarade att kuppen hade räddat demokratin i Venezuela.

 

Ingen av de som säger sig värna om demokrati och mänskliga rättigheter försvarade den folkvalda venezuelanska regeringen eller fördömde kuppen. Ingen av de pseudodemokrater som idag skriker högt och protesterar mot Kina eller Zimbabwe protesterade mot kuppmakarna.

 

Vem av dessa så kallade liberala demokrater har exempelvis uppmärksammat allmänheten om att Venezuelas grundlag är en världens mest demokratiska. Denna grundlag, som upplöstes av kuppmakarna i april 2002, hade röstats fram av landets befolkning i en folkomröstning år 1999. Den garanterar nämligen bland annat rätten att återkalla politiska uppdrag inkluderad självaste presidentens mandat om 20 % av en valkrets kräver det. 

 

Den venezuelanska grundlagen är som sagt unik i världen. Det finns endast tre länder i världen som garanterar rätten att återkalla ett politiskt uppdrag och det är endast Venezuela som använt sig av denna möjlighet år 2004. Chavez vann denna omröstning med en förkrossande majoritet. Ändå hade de svenska pseudoliberalerna mage att kalla Venezuelas president för en diktator och välkomnade kuppmakarna som frihetens förkämpar. 

 

Vad var det som gjorde att så kallade liberala debattörer och media skribenter anslöt sig till kuppmakarna och den globala mediediktaturens angrepp mot Venezuela?

 

Orsaken finns att hitta i Venezuelas historia som liksom hela kontinentens historia är nära kopplad till nyliberalismens utplundringsstrategi.

 

Venezuela anammar den nyliberala ideologin.

Nyliberalismen som ideologin och som ekonomiskt system hade svept över kontinenten i följespår och i direkt samspelt med de militära högerdiktaturerna under 70-talet.

 

Den nyliberala ideologin och dess långgående privatiseringar av allmänhetens gemensamma egendomar, avregleringar av arbetsrätten och skattesystemet samt nedskärningar i den offentliga sektorn försatt miljoner människor i djup misär. Nyliberalismen som ideologi och som ekonomisk politik, infördes med hjälp av tortyr och massmord. De så kallade demokratierna i Europa protesterade mot medlen såsom tortyr och massmord, men inte mot ändamålen, en ekonomisk politik som gynnade utländska företag.

 

Ett sådant brutalt ekonomiskt system kan aldrig införas på ett annat sätt än med direkt våld och kulturell indoktrinering. Orsaken är lika banal som självklart: ingen befolkning skulle i demokratiska val välja att sälja bort landet för smulor till maffialiknande företagskonglomerat, jobba för svältlöner eller montera ner landets sociala trygghetssystem. Friedman, nyliberalismens språkrör på 70-talet, var klart på denna punkt: Om nyliberalismen ska införas så ska den införas snabbt, brutalt och hänsynslöst

 

I Venezuela hade den nyliberala vågen nått landet i slutet av 80-talet. Detta skedde då resten av kontinenten redan hade dragits in i huggsexa och enorma privata förmögenheter hade skapats som en följd av utplundringen och privatiseringen av tidigare statsägda industrier. Ländernas naturtillgångar reades ut och skattefinansierade anläggningar plundrades av ”finanshajar”. Finansiering av köpeskillingen ordnades passlig nog med lånade pengar från IMF och statens egna medel som ”lånades ut” till förmånliga villkor.

 

Utlandsskulden

När kraschen kom tog staten ansvaret för lånet så som staten brukar göra när finansfolk och andra skojare slösar bort sina pengar. Allmänheten fick än en gång betala priset för kalaset. Först fick allmänheten via skattsedeln betala uppbyggnad av den nationella industrin och samhällsservicen. Därefter reades ut dessa industrier till spekulanter till subventionerade priser. Det dröjde inte länge förrän skojarna hade tömt verksamheterna på tillgångar och hade kört verksamheten i botten. Då övertog staten deras skulder till utlandet och när de utländska finansspekulanterna hamnade i kris och höjde räntan för att täcka sina förluster drabbade folket i dessa länder av ofantliga utlandsskulder. Det är den nyliberala ekonomiska framgången i fyra akter. Grunden till utlandsskuldskrisen hade lagts.

 

Venezuelanerna gör motstånd

Venezolanerna gjorde våldsamt motstånd mot detta kriminella system och deras utländska ”experter” och 1988 gav sig folket ut på gatorna för att kräva sina rättigheter och sitt land tillbaka. Befolkningen massakrerades, tusentals mördades i Caracas gator. Ansvarig för massakern, den socialdemokratiske och nyliberale presidenten Carlos Andres Perez hyllades av liberala debattörer som en ”sann demokrat”. Han hade med hjälp av korruption och lögner vunnit valet med ett politiskt och ekonomiskt program som i efterhand anpassades till de internationella finansiella organisationernas krav på ”strukturanpassningar” som IMF dikterade.

 

Ingen vet exakt hur många som dödades av denna ”demokratiska” regering. En del pratar om ca 10 000 personer eller rättare sagt fattiga. I Venezuelas dåvarande ”demokrati” saknade de fattiga till och med identitetshandlingar. De fattiga fanns inte ens i landets register. De existerade helt enkelt inte. Detta har för övrigt aldrig varit ett ämne att problematisera för svenska demokrater. Det var som väntat ingen i Sverige som protesterade över denna massaker eller mot denna brutala mördare Carlos Andres Perez, Vad skulle hända om Chavez skulle vara ansvarig för en enda dödsfall? Det är klart, Chavez är inte en av våra.

 

Chavez som Venezuelas nye ledare

Chavez kom till makten för att förbättra folkets levnadsvillkor och göra Venezuela oberoende av de utländska ”experterna” som hade orsakat så mycket misär och lidande. Han vann valet med ett program som lovade politisk deltagande, en ny grundlag som garanterade varje venezuelan sina mänskliga rättigheter. Det handlade om en offentlig sektor som garanterade kostnadsfri vård och skolan, jobb och en nationell industri som hjälpte till att utveckla landet.

 

Chavez åberopade Simon Bolivar, Latinamerikas store frihetshjälte från självständighetskriget mot Europa som symbol och ledstjärna i sitt projekt – den bolivarianska revolutionen. En revolution som skulle fullfölja 1820- talets ursprungliga projekt om en enad politisk och ekonomisk oberoende kontinent. 

 

Deltagandet i utformandet av den första bolivarianska grundlag blev en milstolpe i Venezuelas och Latinamerikas politiska historia. Grundlagen diskuterades på arbetsplatser, skolor, på gator och torg, ute i byarna.

Befolkningen röstade igenom reformen år 1999 med en överväldigande majoritet.

 

Detta var för mycket för de som under 150 år hade styrt landet men inte gjort något annat än att plundra det. Nästan samtliga de vid varje period sittande regeringarna fick genom korruption och allmosor från sina utländska partner sko sig på landets naturtillgångar. Chavez blev alltför farlig för dessa korrumperade venezuelaner och dess utländska uppdragsgivare. 

 

Terrorkampanj mot den folkvalda regeringen

De reaktionära krafterna satte igång en skrämselkampanj som lyfte upp det kommunistiska spöket som tidigare kommit väl till pass när olika nationalistiska, socialdemokratiska, socialistiska eller t o m ärliga liberaler hade kommit till makten i regionen. Detta fungerade inte.

 

Oppositionen till Chavez använde sig av hela sin monopolställning inom media och kommunikation för att förtala regeringen. Det blev vanligt att genom media kunde oppositionen utmana folk att ta livet av Chavez. Inte heller detta ökade stödet för oppositionen eller räckte till för att störta Chavez. Anklagelserna mot Chavez blev alltmer aggressiva i ett försök att vända opinionen mot honom. Chavez utmålades mer eller mindre som en förrädare då han påstods ge bort landets olja till Kuba och andra länder. Anklagelserna kom från de som alltid hade gett bort landets naturresurser till multinationella bolag.

 

Ingenting sades i oppositionens media om att Venezuelas olja gick till Kuba i utbyte mot bland annat 30 000 kubanska läkare som hjälpte att ta hand om de behövande på den venezuelanska landsbygden. Ingenting sades heller om att oljan gick till de fattiga små karibiska stater till förmånligare priser, och till utbyggnaden av sjukhus, bostäder, fabriker och skolor. De korrumperade politiska partierna och dess uppdragsgivare som alltid hade fått sin andel av de multinationella företagens oljevinster blev desperata.

 

Kuppen som sista utväg? 

Kuppmakarna hade planerat händelsernas förlopp i detalj. De hade för sin hjälp amerikanska rådgivare och specialister i ”demokratins försvar”. De hade en del militärer och näringslivet med sig. De hade kontrollen över massmedia. Under dagen den 11 april 2002 organiserades en demonstration i Caracas och prickskyttar sattes på viktiga platser för att kunna skjuta mot folk, både mot sina egna och mot Chavez anhängarna, allt enligt planerna. Presskonferensen där journalister och generaler skulle begära Chavez avgång för massakern var förinspelat sen ett par dagar innan som en av CNN: s rapporter erkände senare. Samma kväll stormades president palatset.

 

Vad var det som gick snett för kuppmakarna?

Allt skulle ha slutat där.

 

Så som många gånger tidigare skulle det ha räckt med att eliminera några tusentals vänsteraktivister, fattiga som ingen skulle sakna, stängt de få medier som kunde tänka sig att informera om sanningen och försäkrat att demokratin var återställd. De utländska investeringarna skulle ha strömmat in i landet då en företagsvänlig politik hade snabbt inrättats. Den internationella pressen som har nära kopplingar de multinationella oljebolagen skulle ha lovordat återställandet av demokratin. I bästa fall skulle några kanske ha kritiserat metoden dock inte målet för återställandet av demokratin.

 

Kuppmakarna besegras

Men något gick fel. Befolkningens och många militärens reaktion var inte inräknat i förberedelserna inför kuppen. Folket började samlas och diskutera vad de skulle göra. Protesterna växte till sig snabbt och mer och mer organiserade. Det hjälpte inte med att kravallpolis försökte slå ner grupper som krävde presidentens återkomst. Man sköt på demonstranter och obeväpnade ungdomar. Sluminvånarna strömmade till centrala Caracas från deras pappersskjul och från deras misär. Folkmassan började inta Caracas, sjungande, skrikande, uppmanande, dansande, beväpnad med påkar och pistoler, allt i en blandning av karneval, uppror, fest och upplopp. Mot kvällen den 12 april nådde hundratusentals beslutsamma Caracasbor president palatset. Deras krav var tydligt. Chavez skulle bli frigiven eller så skulle kuppmakarna få smaka på folkets vrede.

 

Ställda inför valet att skjuta på sitt eget folk eller förena sig med dem valde de militärstyrkorna som hade intagit presidentpalatset att ge efter för folkets krav. Att någonting skulle hända var kanske inte så konstigt. Till skillnad från militären i andra latinamerikanska länder har de venezuelanska militärer inte utbildats i USA i doktrinen om den ”inre fienden”. De flesta officerare kommer inte heller från landets välställda områden utan från fattiga familjer. Soldaterna såg sina mödrar eller andra anhöriga i folkmassan. Det var lätt för militären att välja sida.

 

Kuppmakarna fick fly i panik när soldaterna gick över till folket. Kuppen var över. Några timmar senare återvände president Hugo Chavez och välkomnades av folkmassorna som fyllde Caracas med sina stödrop. Det var den 13 april 2002. Hugo Chavez lovade då att aldrig överge sitt folk, inte ens om det skulle kosta honom livet.

 

Lärdomar av denna händelse

Detta hände för sex år sedan. En händelse som var unikt i Latinamerikas historia. Folket hade i stället för att gett upp eller tappat hoppet gjort motstånd. Trots den mediala blockaden som den nästan totala kontroll över media som oppositionen hade kunde nyheten om kuppen sprida sig snabbt i de fattiga kvarteren. Invånarna hade gett varandra tröst och mod. De samlade mod och beslutsamhet som enda vapen. De hade ingenting att förlora och mycket att vinna. President Chavez var inte ensam som Chiles mördade president Salvador Allende hade varit nästan 30 år tidigare, den 11 september 1973. Och detta var ingen slump. Chavez hade tidigare berättat för venezuelanerna om Allendes heroiska men ensam kamp i Chiles presidentpalats. Venezuelanerna visste vad som väntade dem. Folkets minne är långvarigt.

 

Nya utmaningar

Mycket har blivit bättre i Venezuela sedan den 11 april 2002. Det finns dock mycket kvar att göra. Försöken att utveckla den deltagande demokratin möter motstånd från gamla korrumperade politiker och tjänstemän. Försöken att tillgodose befolkningen grundläggande behov möter motstånd från privata företag som prioriterar exporten i stället för att exempelvis producera livsmedel. De oljebolagen som under decennier har roffat åt sig landets rikedomar undergräver landets demokrati. Det tar tid att bygga upp en media som tjänar befolkningens intressen och som bildar människor i stället för att fylla vardagen med dockusåpor och falsk kultur. Kontinentens integration med utgångspunkt från rättvis handel möter kraftigt motstånd från de utländska intressen som har sina tentakler överallt och som köpt politiker och tjänstemän.

 

Venezuela står inför många hot. Det är mäktiga intressen som vill eliminera allt som har med självständighet och oberoende att göra. Venezuela har att göra med professionella medieterrorister som bakom en demokratisk fasad arbetar dagligen med att undergräva landets institutioner. Propagandan mot Venezuelas förändringsprocess är hänsynslös. Chavez anklagas för allt från kommunistisk diktator till terrorist.

 

Venezuela är hotad eftersom utvecklingen går framåt. Den dagen omvärlden lovordar Chavez då bör befolkningen i Latinamerika bli oroliga för detta skulle innebära att Chavez har gett efter för de transnationella bolagen och dess medlöpare såsom politiker, journalister och andra opinionsbildare. 

 

Att Venezuelas ekonomi växer, att Venezuelas inflytande över befolkningen i många länder växer och får alltmer legitimitet passerar inte obemärkt bland folket i resten av kontinenten eller i resten av världen. Var än Chavez är välkommas han som en hjälte. Det är ingen skillnad om det handlar om arabländerna, Ryssland eller resten av Latin Amerika. Chavez hyllas av folket även i Europa och USA. För folket hyser en intuitiv förståelse för vilka är deras vänner och vilka som vill dem illa, vilka som ljuger för dem. Falska profeter är kortlivade. Chavez har redan varit 10 år vid makten och det är ingen tillfällighet. Det är folket som röstat på honom gång på gång.

 

Det är tusentals venezuelaner och andra latinamerikaner som hat tagit intryck av Venezuelas förändringsprocess. Många har vaknat ur den dvala som högerdiktaturer och den nyliberala dimman hade sänkt dem i.

 

Folk börjar diskutera, hitta alternativa vägar, man accepterar inte att ”historien är slut” eller att ”det inte finns annan väg” som Thatcher och C. Bildt försäkrade på 90-talet. Man börja se sig omkring och man ser att man inte är ensam. Det finns ett alternativ till den kriminella ordningen som nyliberalismen har inrättat i världen.

 

Konspirationsplanerna går vidare.

Därför har de mörka krafterna som verkar i slutna rum fortsatt att konspirera och planera nya angrepp mot Venezuela. Dessa krafter vilar inte. De avskyr inga medel. De har inga skrupler, inga hämningar.

En del kommer från mediavärlden och är etablerade journalister. Andra kommer från stora bolag, från utländska regeringar, från lokala maffiabossar, de finns att hitta i högerorganisationer, i paraply organisationer som säger sig försvara demokrati och mänskliga rättigheter, i frivilliga organisationer som ibland har t o m vänsterinriktningar. Många av dem är finansierade av så kallade biståndsorganisationer, andra har aktivt varit rådgivare åt diktaturer, andra har tillhört dödskvadroner eller stött terroristorganisationer såsom paramilitärer i Colombia eller UCK i Kosovo, alla tror sig besitta ett högre värde. Många av dem samlades i Rosario, Argentina förra helgen. Även Sverige var representerad av Mauricio Rojas.

 

Trots allt detta kommer Venezuela och Latinamerika att gå vidare i sitt sökande av ett nytt samhälle där egen vinning och egoism inte ses som normal. Det är alltfler som inser att mediediktaturen och den ekonomiska diktaturen som råder i världen har omvandlat människor till tanklösa konsumenter av skräp. Nya solidariska värderingar kommer att besegra girigheten och egoismen. Venezuela, Kuba, Bolivia, Ecuador och andra folk visar att detta är möjligt. Men det är inte lätt. Det vet venezuelanerna som den 11 april 2002 besegrade det fösta allvarliga försöket att stoppa deras demokratiseringsprocess. Fler 11 april kommer men fler segrar för folket kommer att bli svaret. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bush, USA, nyliberalism, neocons, liberaler, bubbla, skojare, nyliberal, Argentina, Latin America, diktatur, höger, Mexiko, Venezuela, maffia, skojare, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Agencia Bolivariana, Simon Bolivar Studie Center, Dagens Chavez, hands off venezuela, venezuela nalysis, Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA, Bus,Venezuela, ALBA, UNASUR; COLOMBIA, Latin Amerika, Ibero Amerika, Ecuador, Chavez, Paramilitärer, FARC, Uribe, Imperialism, USA hegemoni, Terrorismen, statsterrorismen, Alternativa Bolivariana, Bolivar, Frihet åt Amerika, Socialism 20 århundrade, USA,Bush, preventivt krig, Imperiet, Imperio, Empire.

%d bloggers like this: